Thanksgiving ågren?

Har spanat in de stora biffiga fåglarna i frysdisken...Vill helst av allt ha en ekologiskt närodlad, men det kostar multum och vem vet om jag kan lyckas med konststycket att tillaga pippin?

Funderar på at skjuta på problemet till nästa vecka....

Fniss.

Kanske är jag tvåa på bollen, men detta tyckte jag var roligt.
All american housewife?

"Jag är en lugn person, med takt och ton, måttfull och balanserad."

Rubriken är ett citat från en Adolphson och Falk ( om någon mer än jag minns dem) låt. Låten heter; Mer jul och julrushen göre sig snart påmind, kanske därför den började spinna i mitt huvud...

Inga blogginlägg på länge! All tid/energi går åt till att försöka få en vardag, som jag kan förstå mig på och ligga steget före...

Här är ju så mycket annorlunda. Det är inte av ondo, men det tar tid att lära en gammal hund sitta.
Datum skrivs på annat vis, tid, personnummer, försäkingsnummer, telefonnummer.
Andra måttenheter; miles, yards, inches, feet, gallons, ounces, lbs
Andra mynt; dollar, dime, nickel, quarter

Mycket att hålla reda på för den som inte är van att tänka på sådant, utan att det är rutin, som inte kräver speciell hjärnkapacitet.

För två veckor sedan, ungefär, fick jag en fullständig meltdown!

Hela familjen har registrerat sig på öns populära gym. Familjemedlemsskap innebär ett 90 dagars PT program, om man vill ha det. Det ville vi.

Jag var först ut en fredag kl 11am. Samma morgon skulle maken min till sjukhuset nere i stora staden. Han skulle få en spruta för sin onda rygg och fick inte köra bil efter den, därför skulle jag skjutsa honom dit och tillbaka till kontoret. Jag har precis parkerat bilen när mellansonen, som skulle cykla till skolan, ringer på min mobil. Får en släng av deja vu, när jag hör hans röst säga:

- Förlåt, mamma.
- För vad då?
- Mamma, förlåt, jag har ramlat med cykeln. (Det sista jag sade var förståss, cykla försiktigt.)
- Men det gör inget, mår bara du bra?
- Min arm är bruten.
- Va'?
- Förlåt, mamma, jag vet du inte kan komma nu. (Fan att man inte kan teleportera sig i det läget.)

Vad gör man?!

Jag har en kompis, förutom kemtvättskillen och expeditionsdamerna på barnens skola. Jag fick ringa till henne, be henne plocka upp min pojke, som fick gå med bruten arm till skolan. Ringa till skolan och bekräfta att jag var jag och att den här personen kommer hämta upp mitt barn. Ringa till vår familjeläkare och fråga vart min nya kompis skulle köra sonen. Prata med akuten på ön om att jag var jag, vem min man är, vem min son är och vem min kompis är, till två olika personer för att berättiga läkarna att behandla min pojkes arm. I denna villervalla minns jag min PT, ringer gymmet och förklarar att jag nog inte hinner fixa akuten, skjutsa mannen och träna under loppet av en förmiddag. De förstår det!

Två timmar efter sonens samtal, hittar jag honom på akuten. Alla är supertrevliga och jag känner mig som värsta mamman i hela världen. Jag kan aldrig, nog,  tacka denna amerikanska kvinna som hjälpte mig, utan omsvep, den där fredagsmorgonen!

Helgen kantas av fler besök hos ortoped, MRI och katastrofberedskapen ligger på topp, då sonen är ledsen och har ont. Jag går in i ko-lugns-mode, när det är jobbigt och tänker alltid att jag kan göra något kul sedan eller sova sedan. Som ett mantra ligger vetskapen om att familjen har bokat tre ytterligare PT möten i kommande vecka och jag är ju på det klara med att sonen inte kommer kunna använda sin tid, så den får jag. Det är min ljuspunkt i tunneln av sjukbesök, missade skolhämtningar pga röntgen osv. Inte mycket blir rätt på första försöken, men jag har ju min PT bokning.

Dagen kommer då MIN tid skall infinna sig. Stressar runt som en idiot. Alla läxor görs ASAP, för mamma ska träna och schemat skall rulla på med ytterligare två familjemedlemmars bokningar efter varandra. Note to self: Vem hämtar nästa person, när man själv är på träning?

Kommer in till gymmet en kvart FÖRE utsatt tid, vilket känns fantastiskt, när jag bara kommit sent till allt, sedan otursdagen med armen. Känner mig som drottningen av redighetens moder, när jag sitter i loungen och väntar på PT n.

Jag får vänta på PTn länge. Tänker att det är karma, för att jag varit sådan sopa på senaste och kommit försent till allt och alla.

Plötsligt ropar de på mig från receptionen:
- Jag är ledsen, men jag kan inte hitta någon bokning på dig idag...

Där och då händer något. Jag ser siffror, datum, nummer, klockslag passera i revy och jag vägrar acceptera det faktum att det inte finns någon bokning. Jag har bokat TRE tider med HEN och jag vet att det är så, för det står i min kalender.

Fler personer av personalstyrkan kommer till receptionen och hävdar att jag inte har någon bokning. Jag pekar med mitt pekfinger på disken och hör mig själv säga att: NO, saturday is not good enough. I HAVE BOOKED THREE appointments for today, not saturday!!!!

Ytterligare en kvinna kommer till receptionen. Hon säger att hon också är invandrare och att hon kommer från Costa Rica. Jag fattar inte varför hon säger det och tycker bara att alla snackar runt mig för att dölja det faktum att DE GJORT FEEEL. Jag har inte varit såå arg på 10-15 år tror jag.

Jag åker hem och tänker att imorgon skall de allt få se på mitt bokningpapper att de gjort fel. Jag tar fram de fina inbjudningsbokningarna och ser att det är jag som haft fel HELA tiden...

I hit rock bottom!

Ett gnälligt ljud, som jag inte känner igen, kommer över mina läppar. Jag kastar av mig träningsplagg efter träningsplagg, rusar upp till sovrummet och tänker dyka in under täcket för att ALDRIG mer visa mig igen, en sådan jubelidiot! Men jag lyckas fastna i min sport bh, från h-vetet! Den rullar ihop sig, flätar in mitt långa hår och armbågarna fastnar på något konstigt vänster i stropparna också. Jag morrar och fräser och gnäller och frustrationen är så intensiv att det skulle gå att skära den med kniv. Jag hittar ingen kniv i sovrummet, men en sax! Bh och hårtottar ryker och jag finner frälsning under täcket.

Nu fick ö-borna något att tala om; den rosenrasande svenskan, som kröp under ett täcke och försvann.

Gick på träning dagen därpå, med nyinköpt sport bh. Såg inte Costaricanskan. Såg henne på bild. Hon är gymmets manager. Great work, there. Fan.

Jag kör mitt pass och PTn berättar att hon skall flytta och att någon annan skall ta över mig. Gissa vem.

PS. Jag tyckte att jag nästan var ikapp mig själv och min vardag idag. Fick nästan en känsla av att ha lite medvind, men det ändrade sig snabbt. Ds.

Påkörd telestolpe, strax bredvid garageuppfarten. Den j-vln har lurat på mig länge.

Prydlig nakenhet.

Amerikanskt tv-tittande är olikt det svenska, förståss.
I gamla svedala hade vi det digitala markutbudet, 1,2,4.
Här finns det hur mycket som helst; spanska-, religiösa-, hud-, utbildnings-, barn-, nyhetskanaler osv.
Tidigare var jag ju van vid att någon hallåa, presenterade kommande program. Här startar alla program utan intro. En kanal kan sända nya och gamla avsnitt av samma serie hela dagen, vilket gör det hela lite förvirrat för min smak. I ett avsnitt är Howard och Penny ett par, i nästa har de inte dejtat varandra ännu. Vet inte om det är sommarrepriser inför alla höstens seriestarter eller vad det är.

Det är ju en vanesak och jag kommer säkert inte tänka på det om ett par veckor. Det som egentligen är till grund för detta inlägg är; reklamen.

Som svensk har man ju pumpats med hur pryda amerikanarna är vad det gäller sex och nakenhet. I vintras berättade Greg Pohler i Skavlan att han aldrig sett sin pappa naken, inte ens vid sina 37 år, då han fick se sin svenske svärfar näck.

Förvånande är ju då att man gör reklam för potenshöjande mediciner för män och smörjande underredsbehandlingar för kvinnor när sex gör ont i klimakteriet. Det är en del att förklara för sin 9-åring, som visserligen inte är skarp i engelska ännu, men som nog f-n förstår halvdelen av just dessa reklamsnuttar och vill veta vad det är. Jag förklarar så simpelt jag kan för att inte göra en stor grej av det, undrar hur de amerikanska föräldrarna gör?

Var på familje dejt med en annan familj. Lite spänt, men förlösande skratt, utbröt då en Freudiansk felsägning kom över en mors och sons läppar under en footballsmatchs dunder och hejarop:

Mamma:- You like to play Call of Duty, right?
Tonårsson:-What?! Call of Booty?? No, no.
Mamma:- No, no I said....

Jag skrattade och konstaterade att hon nog kunde tjäna mycket stålars på att utveckla det spelet...
Hoppas hon har lust att fika någon dag.

Diametral skillnad.

Lärare.

I Sverige är alla experter på undervisning, för alla har ju gått i skolan och vet hur det skall vara. Jag vet inte hur man ser på lärare här ännu, men en sak är säker, det är enorm skillnad.

Tonåringarna berättar om lärarna på skolan. En äter alltid ostbågar, en annan dricker kaffe på sitt speciella vis, en tredje samlade in pengar till ALS ice bucket challenge och höll exklusiv show för de klasser som samlade in mest pengar, listan kan göras lång. De har fått höra lärares personliga åsikter, stiga in i lärarens egna universum, det personligt inredda klassrummet, där de är gäster, med respekt för läraren. Här tilltalas läraren alltid med efternamn, vilket jag tyckte var opersonligt först. Jag tilltalas med efternamn av läraren och jag svarar fru teacher med efternamn, men får också kram, så det är inte så stelt som det verkar, utan kutym, helt enkelt, utan omskrivning. Här har varje lärare en årskurs, på vilken de blir experter. Barnen byter därför lärare varje år. Tråkigt ur lärarsynpunkt att alltid ha samma lektioner? Inte alls, yngste sonens lärare hittar på ett tema som genomsyrar hela året, i år är det akvarietema i turkosa färger. Läraren har läxklubb två gånger i veckan och stannar man på den, får man en godisbit, när man går hem. En M&M, typ, så vi snackar inte massvis.

I många svenska skolor är alla klassrum lika, inget personligt skall störa undervisningen, ingen äger något i svenska skolan, allt är anonymt, vilket leder till att ingen bryr sig-för det är inte mitt, det är obestämt vems och att få svenska elever att ta ansvar för något som inte är personligt, är svårt. Om en lärare i svensk skola tar med en kaffekopp till lektionen, undrar eleverna varför de inte får kaffe att dricka.

Om en elev inte lämnar in sin läxa, händer ingenting, för det står inte direkt att det måste vara i tid i betygskriterierna. Det finns ett allmänt kapitel om att elever har ansvar i alla ämnen, men är inget betygskriterie.

Sedan är det ju så att det är kunskap som skall värderas, inte föräldramedverkan eller organisations förmåga, men här får eleverna poängavdrag om läxan inte lämnas in i starten på lektionen. Lämnar man in den dagen efter får man 0 poäng! Jag har aldrig sett mina söner så noggranna med att lämna in läxor och ha sådan hjärnkoll på vad som skall göras när, som nu!

Miss Marie frågade i sin blogg hur man upplever barns artighet i olika länder och jag kom och tänka på att här, i Florida, gör man skillnad på vuxna och barn, utan att vara nedvärderande. Det behöver inte vara dåligt med auktoritet och disciplin, men någonstans på vägen blev det så i Sverige. Vet inte när och politiker kan kasta paj på varandra om vems felet är, men det har hänt på något vis.

Tonårssönerna har en amerikansk kompis, som är förundrad över att mina barn har veckopeng/månadspeng. Han får pengar efter hur hans reportcard (delbetyg) ser ut. Gissa varför ungen har A i allt....

Nattlig konversation.

Dialog här om kvällen:

Hon: - Det är något som går där borta i hörnet...jag hör hur det krafsar.
Han: - Jag hör inget.
Hon: - Bara för att du inte kan höra det, betyder det ju inte att det inte finns något!
Han: - Men det är ju inget, lägg av nu.
Hon: - Åh, det ramlade ner något på plastsäckarna! Det krafsar i säckarna.
Han: - Jag hör inget!
Hon: - Snälla, kolla då.
Han: - Meh. Är du nöjd om jag flyttar säckarna?
Hon: - Ja, ställ dom ute i badkaret, på badrummet.
Han: - Så, ok nu.
Hon: - Äh, alltså det är något där borta....
Han: - Jag hör inget.

Somnade av utmattning och bad till högre makt att inget skulle dyka upp i min säng.

Det är fyra dagar sedan. Den lever än, men ligger på rygg och latar sig....

Bamm!

Sh*t.

Saknad golvade mig nästan. Maken ringde från Sverige och det smäller till i hjärtat, bamm!

Det känns tungt ännu, att jag inte är där.

På radion spelades:

Filmtips för att gråta soffan blöt.

Filmen är tydligen från 2007, men gick på en av alla kanaler här i helgen. Behövde lite sällskap när jag vek tvätt, men var tvungen att sluta med det för den var så bra, tyckte jag. Lite långsam film-det gillar jag. Skönt att lipa en skvätt ibland utan att det finns någon tråkig anledning. The notebook, se den.

Augustis innehåll?

Vad hände under augusti? Vardagen körde igång för fullt ös och jag försökte hinna med.

Skolan startade för tonåringarna. Miljarder papper att fylla i. Väntan på akuta vårdcentralen för att göra check up till skolgympa, visste inte då att man var tvungen att ha ett specifikt intyg för att få deltaga på efteraktiviteter i skolans regi. Tillbaka på samma vårdcentral på omgång nr 2. De känner redan igen mig, efter alla år hos min hemstads husläkare var det aldrig någon som visste vem jag var, inte ens läkaren jag var listad hos....Go känsla att någon vet vem man är, även om man är svenskan som inte har koll på amerikanska pappersexercisen. De förstår att det är svårt och ber om ursäkt för det, vilket är snällt tycker jag.

Lunchlådor är också en ny erfarenhet, barnen på skolorna tycker att mina barns mat är exotisk. Jag köpte mattermosar, så mina ungar har med ljummen mat. De är ju vana vid varm lunch på skolan i Sverige. Jag är långt i från renlevnadsmänniska, men förfäras över det producenterna marknadsför som lunch och mellanmål här. Minste sonen tycker det är fasligt orättvist att han inte får äta chips till lunch eller gott och blandat motsvarigheten. Äldste sonen glömde sin matväska en dag och fick pengar att handla för i skolans cafeteria. Han kommer aldrig glömma sin matväska igen.

Alla pojkar har blivit testade i engelska språkkunskaper och många papper följde på det. Resultatet blev att äldst inte får några hjälpmedel, mellerst får extra tid på prov och får medtaga ordlexikon och yngst får köra årskurs 2 s engelska, men kör årskurs 4 på alla andra ämnen. Yngst får också dispens för att slippa skriva skrivstil, eftersom det inte är ett krav i Sverige, har han inte lärt sig det. Han tycker det känns pinsamt att han inte kan det.

Fortfarande tar det mig mer än dubbelt så lång tid att veckohandla, då jag läser innehållsförteckningar till förbannelse. Tänk att man kan hitta matvaror som är märkta med äkta ingredienser, på t ex ost. Då undrar man ju? Hur gör man ost utan mjölk och vad är det i den ost som inte innehåller mjölk? Och jag tala nu inte om vegetariska alternativ, utan de ostar som ligger som mejeriprodukter...

Jag letar också konstant efter mat som inte är genmanipulerad, utan konstgjort socker och för mycket färgämnen och miljövänligt. Försöker också hitta rengöringsprodukter utan antibakteriella ämnen och klorin och för mycket doft...

Mycket av min vardag går ut på att "köra taxi", då vi bara har en bil ännu så länge. Dagen startar med att yngst skall vara på skolan 07.30. Maken skall till fastlandet till 08.00, senast, vänder tillbaka till ön. Hemma igen vid 08.30 och stora killarna vill vara på skolan 8.50, för de skall fixa iordning till skolstart 09.10. Det är amerikanerna; morgonpigga, åtminstone här! Det gillar jag!

Vi har nu bott två månader i hyreshuset. Det är inget direkt fel på huset, men än insekts besöken och det faktum att det lägger inne i ett stort buskage, vilket gör att solen inte kommer in alls på nedre plan. Att vara på undervåningen känns som en november eftermiddag och jag tror att det kommer komma regn. Längtar efter vårt eget hus och åker förbi det minst en gång i veckan. Irriterande.

Det är fortfarande hysteriskt varmt, mellan 37-45 grader Celsius och jag undrar om jag någonsin kommer ha annat än shorts och flipflops. Har aldrig haft förmågan att svettats förr, mer än lite under armarna och möjligtvis i nacken, men nu har jag lärt mig det. Ofta tror jag att det är något kryp i min tröja, men det är droppar som rinner längs ryggen och benen. Konstig känsla.

Stranden här är fantastisk, kommer aldrig tröttna på den. Trodde att jag skulle hinna dit varje dag lätt, eftersom jag hör vågorna och bor 150-200 meter ifrån, fågelvägen, men det hinner jag inte, vilket är sjukt. Måste få in rutiner! Det kvittar vilken sinnesstämning jag har, när jag kommer till havet blir jag alltid lugn, glad och harmonisk. Havet är mitt livs elixir! Ville man ta livet av mig långsamt, skulle man placera mig i mitten av en kontinent, utan sjö eller flod.

Nya utmaningar väntar; fylla i yearbook beställningar, göra science projekt i trolldeg, ta körkort, skaffa social security nummer, skaffa nytt svenskt pass, skaffa vänner, the list goes on....

Redneck-ified?!

Jag har ju inte bott i Floridas värme särskilt länge. Det är en stor omställning, större än förväntad, då vi varit här en hel del tidigare, så trodde jag i min enfald att det skulle funka bra. Det funkar, men vilken tid och energi det tar!

Har aldrig funderat så mycket över rutiner, utan sett dem som nödvändigt ont. Men vardagen är ju full av rutiner som man, jag, inte funderat över, utan taget för givet. Snacka om hemmablind. Rutiner blir man varse, när man måste starta om från början, utan referensram, i nytt land...

Nåväl, skall inte tråka ut bloggen med vardagsbekymmer utan istället observera nyheter och skillnader.

I Sverige hade jag svårt för countrymusik och då är jag ändå mycket öppen i min musiksmak. Mottagningen av radio och mobilnät är varierande på den här ön. Kanske för att man borde koncentrera sig på att njuta av livet när man bor på en så vacker plats?

Bäst fungerar radiokanalen Gator Country 99.9. Kanske håller jag på att bli indoktrinerad, men en del låtar är inte så dumma ändå. Kanske håller jag på att bli en redneck här i söderns träskmarker...

Sista klippet beskriver min barndomstid ganska bra, tycker jag :-)

Swedish americano, say what?

Skulle prova på sötpotatis.

Åkte till Publix. Hittade sagda potatis (orange) och en annan vit, STOR potatis, utmärkt att göra cowboysar-pommes frites av. Hette Russet XL.

I kassan frågar kassörskan vilken sorts potatis den stora vita är.

- It's extra large Russel.

Fniss från kassörska!


I say potAto, you say potEJto.

Have a good one, y'all.

Bild lånad av: producegeek.com

Alla potatisar blev kanongoda :-)

En High School observation.

Kick-Off för bägge tonåringar, och för oss föräldrar, på High School.

Mycket förmaningar från rektor, tillsyningsman och polisman. Jag gillar att de tänker på ordning och säkerhet, men har lite svårare för modevisningen. Den var menad som ett lättsamt sätt att visa klädkoden. Med svenska ögon lite komiskt att tjejer kan ha ärmlöst, men inte killar, observera ärmlöst - inte spaghettistroppar! Det finns mått på hur långt från knäet ett par shorts får sluta. Kepsar var inte ens med på modevisningen, så självklart är det att man inte har det. Det skulle svenska elever veta om, som går med amerikanska kepsar och Hollister huvtröjor neddragna.

Jag har ju sett något avsnitt av tv serien Glee och flera filmer där amerikanska high schools förekommer och tänkt att så kan väl inte alla high schools se ut. Att samlas i skolans aula och lunchrum samt att gå i korridorerna var precis som att ramla in i någon filmscen. Korridorer med skåp, klassrum med glasdörr och färgglada målningar med skolans maskot, direkt på lättbetongsten, som ger en ganska industriell känsla.

Mina killar tyckte det var ok, men kände sig förståss udda, vilket de alltid kommer vara. Amerikanska eleverna var verkligen duktiga på att ta kontakt med varandra och presentera sig för varandra, där har svensken och jag mycket att lära! Jag vågar inte stampa fram till någon och presentera mig i ett så stort sammanhang, hela årskursen på ett bräde, nä mingel har aldrig varit min paradgren, men lär väl få öva mig på det här.

Inte mina pojkars skola, men likadan, fast andra färger...
Vill inte hänga ut någon skola, varför ingen bildkälla.

Så går en månad.

Det har inte hunnits med att blogga!
Men vart tar tiden vägen då?

Det känns som om jag står och stampar på samma ställe, men det är givetvis inte så, mycket har hänt.
De två tonåringarna är inskrivna i skolan, nästan, en del pappersexercis är kvar misstänker jag, för jag får nog bassning på vaccinationer o dyl. Kvar är också läkarkontroll, men vilken läkare skall man välja?

Yngste sonens skolgång i Sverige har varit motig och här står jag vid ett vägskäl; välja en stor public school med så stor mångfald som möjligt eller välja det lilla alternativet som är i katolska kyrkans regi med små klasser, skoluniform och fredagsbön? Jag lägger mycket energi på att fundera över vilket som är bäst. Ena dagen är public bäst, för då finns det många kompisar att hitta å andra sidan kan man lätt försvinna och känna sig ensam och yngst är en känslig person. Katolska skolan är liten, kostar pengar och jag har kanske en förutfattad mening om att det kanske är elitistiskt och svårt att få en plats i det sociala samspelet, eftersom vi inte är katoliker. Men det är ett religiöst sammanhang och tänker samtidigt att där kanske man har större förståelse för att yngst är känslig. Frågan är om de har medel för att hjälpa honom, eftersom hans engelska är ganska begränsad.

På onsdag 6 augusti startar skolan här och redan imorgon är det introduktion för nykomlingar. Äldst skall gå i 11 klass och yngre i 9:e. De är bägge smått chockade över att bara läsa 6 ämnen, istället för de vanliga 16 i Sverige. Counselor n på skolan verkade imponerad över svenska elevers bredd, men jag tror att sättet att studera kommer att bli en stor förändring för mina grabbar. Det är lite frågan om man skall kunna litet om mycket eller mycket om litet. Svenska elever är ju inte vana vid att traggla och memorera utantill.

Hyreshuset bjuder på ständiga överraskningar, en del är lätta att hantera och kan fixas, andra svårare.

Upptänkte på ett tidigt stadium att vi inte bor själva här, utan det gör insekterna också och allt är ju stort i Usa...Kan inte skryta med att ha fördrag med insekter, förutom fjärilar, och genomlever minst en gång per dag ett trauma som innefattar jakt och död, urk.

På matfronten håller jag fortfarande på att hitta ingredienser som jag känner igen och vet hur man kan använda. Hittade havregryn och skorpmjöl här om dagen. Har hittat fram min hushållsrullehållare och upptäckte att den visst passar på stora amerikanska hushållsrullar, det är vardagsglädje det!

Sverigelängtan har varit tuff denna veckan, börjar väl förnimma att jag inte är på semester, utan att det är meningen jag skall stanna här. Maken har varit på business i hemstaden samt Norge och hunnit besökt sina föräldrar och lite vänner, vilket svider lite.

I torsdags var jag nog hyfsat ensam om att gråta en skvätt i solen och havsbrisen med den ljuvliga horisontvyn på denna 2 mil långa sandö, som vi är locals på. Fick frågan i en affär om jag var visiting eller local och det kändes underligt att svara local. Butiksbiträdet studsade till också :-)

Skall försöka öka antalet inlägg här på bloggen, men är flitigare på instagram. Man hittar mig som hjarnfrys.

                                   

Dear.

Would that be all, dear? Tror det är sydstatstilltal eller kanske lantistilltal, hur som helst är det lite gulligt.

Jag har tröttnat lite på lägenhetens bruna och gula tema. Till och med taket är gulmålat! Egentligen gillar jag ju färg och vad jag har sett på våra husjakter, så är sydstatsamerikanen mycket modig i sina färgval, men brunt, beige, gult verkar vara standard om det skall passa många, som i hyreskomplexet vi bor i just nu.

Har idag tagit mod till mig och handlat över disk i tygaffären och hos fiskaren. Jag överlevde och kunde göra mig förstådd i både pounds och yards. Lyckades till och med, med lite small talk med kassapersonalen på Publix.

Än en gång förvånas jag över hur tilltalet är mellan främlingar och det känns bara positivt.

Skall inom snar framtid få tag i sängar och har en del huvudbry om vilken sort man skall välja; ramsäng, kontinentalsäng eller ställbarsäng? Svensk eller amerikansk? Och sist men inte minst; det skulle nog varit beställd förra veckan, för vi får hyreshuset på lördag.

Å andra sidan så får vi se hur länge tullen roar sig med vår container. Den har kommit till vår hamn idag! Saknar speciellt alla saker från köket.

Tiden går lite långsamt när vi väntar på att saker skall falla på sin plats. Idag hittade jag ett dolt badrumsskåp och införlivade det som mitt alldeles eget, här i makens lägenhet.

                                   

                                   

All americano beach.

Har avundsjukt suttit under mitt lilla parasoll, ihop med mina tre söner, som packade sillar i skuggan och tittat på den amerikanska beach stylen. Galet, visst, men jag väljer att plocka russinen ur kakan.

På helgen körs flakbilen ut på stranden med trädgårdsmöbler, grill och partytält, gärna en flagga- för att signalera vilken strand man spolats upp på om man kommer havsvägen ;-). Bilbatteri finns med för att hålla kylboxen, på storlek med en större svensk dynbox, kall. Alla är med från mormor till barnbarn och kompisar! Man har också med diverse spel att leka med och fiskespön. Aktiviteten är på topp och det ser så härligt ut.

Med mina svenska ögon svider det ju lite: Va' kör de bil på stranden? etc. , men när jag får mitt amerikanska körkort, så kommer jag också backa ned bilen och man får inte kryssa fritt mellan strandfiltarna, utan det finns regler, som alla följer, faktiskt. Nu bor jag ju inte på något direkt partyställe, så mycket verkar var städat och i ordning, men längre fram på säsongen ser det kanske annorlunda ut.

Igår inhandlade jag mina russin ur den amerikanska kakan: ett strand-partytält och en kylbox på 50 liter med hjul och dra-maten-handtag, dock utan bilbatteridrift.

Idag blir det övning på att fälla upp eländet, hoppas att det inte får vingar och någon stämmer mig.
Ska jag ta med den svenska fanan?

                                    

Vänlighet.

Har gjort det igen, handlat mat. Detta oändliga spring till mataffären! I Sverige hade jag ju ett väl fungerande system med skafferi, men här startar jag ju från noll, så det blir många turer.

Jag vet att många stör sig på den amerikanska falskheten i att alltid fråga hur man har det, men jag tycker det är så trevligt att personalen säger godmorgon, frågar hur de kan hjälpa och om allt har varit till belåtenhet under shoppingen och att det önskar en fortsatt trevlig dag. Jag vet också att det kanske måste säga så och att de har betalt för att göra det, men vilken skillnad det ändå gör att försöka vara positivt inställd. Jag drar åtminstone på smilbanden mer än om de inte sagt godmorgon till mig. Det får min dag att starta eller avslutas med ett litet plus.

Man kan ju tacka nej till hjälp att packa varor, få dem utkörda till bilen om man tycker det är påfluget eller jobbigt. "Hejdå damen" som arbetar vid utgången, ser så söt ut och jag tänker fortsätta svara henne, även om jag har märkt att inte alla gör det.

Idag skall vi ta oss till storstan, som ligger en timmes bilfärd bort. Vi skall spana in Barnes & Noble s bokhandel, för att öva minste sonen i engelska till skolstart. Kanske kan jag hitta en bra bh på Victorias Secret. Vill kika på Anthropologie, som så många pratat om och som jag inte hade riktigt tid att spana tillräckligt på sist. Hoppas att regnet håller sig borta i eftermiddag, så jag hinner en PW på stranden.

Bild lånad av: naplesnews.com

Temperatur och någon slags midsommar.

Luft 35,5 grader Celsius. Vatten 27, 7 grader Celsius. Väldigt varmt.

Gamla fina hemtrakter har 17 grader Celsius, saknar ändå lite i hjärtegropen. Vattentemp är nog inte att tänka på, utan att få isbitar i bikinin.

Midsommarfirandet bestod av grillad kyckling och någon slags potatissallad. Vad är det med kryddor här? Jag har bara hittat ynka pynka små kryddburkar?? Inte smakar de mycket heller, fast jag har i hur mycket som helst....Mysterium att lösa.

Tänk alla härliga kryddor jag tvingades lämna och alla rawfood produkter. Positivt är att jag har hittat chiafrön :-)

Dagens efterrätt blev något GB Sandwich liknande, som hade namnet FatBoy, med de godaste av hallon. Vi sjöng snapsvisor, utan snaps, men festade loss på flädersaft, köpt på IKEA i Orlando, förra året. Den som spar hon har och är en mästare på att gömma saker i skafferiet, he he. Otroligt att ingen sett den flaskan.

Har testat rå majskolv idag, köpt längs vägen, mycket gott. Lyckades se ett klipp från tv4play med MatTina om grillade majskolvar med citronsmörsås.

Bild lånad från: elitespice.com

Tvätt på balkongen.

Jag väntar på att få en varning. Ingen annan hänger tvätt på balkongen!

Det är stekhett ute, skugga och bättre energitänk att hänga ute, än att köra med torktumlaren, vars varmluft sätter igång ACn och luftfuktigheten som slutligen gör det svårt att andas. MEN man får antagligen inte göra så i denna communityn, så därför misstänker jag att jag snart får besök.

Har hängt personliga persedlar aka underkläder innerst, för sådana har ju ingen någonsin använt ;-)

Vardagen här går långsamt eftersom allt är nytt. Är inte riktigt vän med spis, tvättmaskin, dammsugare eller dusch.

Bild lånad från zenstove.com

Newbies.

Nu är vi på plats, nästan!

Landade i natt i Florida, trötta efter en resa, som kändes längre än vanligt. Beror antagligen på att vi lämnade alla nära och kära och nu befinner oss på ny mark, ny kultur, nya sociala normer and the list goes on.

Vi har bott på tre olika ställen de sista två veckorna och i morse visste jag inte var jag var, när jag tittade på makens lägenhets persienner. Otäck känsla, tänk de som varit med om olyckor och inte känner igen sin familj heller...Det gjorde jag ju :-)

För mig känns det som om vi bara är här på semester, som vi brukar vara, och det kommer nog hänga kvar tills skolan drar igång.

Härligt att ha tillgång till wifi igen efter en månads frånvaro. Vad smått chockad jag är över hur mycket jag saknat wifi!

Nu blir det Publix för att handla frukost. Nu kör vi, americanos á lá kålrot.

My hometown. Bild lånad av marinalife.com

Husdröm blev sann.

Turerna har varit många och vi har tittat på 30-talet hus. Vi har köpt två olika tomter, som vi sålt igen, då vårt drömhus inte gick att bygga på de tomterna, när allt kom omkring.

Huset vi nu köpt får vi tyvärr inte tillgång till förrän i december, men vi hoppas att det är värt att vänta på. Vi tittade på huset förra sommaren och 4 av oss 5 kände att det var rätt då och inget annat hus vi sett efter det har kunnat mäta sig med det. Det kändes nästan som hemma...

En hel del skall göras om, både invändigt och utvändigt.

Om tre veckor kommer vi att knö in oss i makens tvårumslägenhet. Det brukar funka när vi är på semester i 4-6 veckor, men vi måste nog hitta en annan lösning fram till december.

Dagens göromål: Starta med att vika de 72 kartonger som står i garaget.

Lift off.

4 veckor, en evighet ibland och så kort om tid just nu.

Hela huset skall i container, STOOOR container. Gatan måste stängas av när den kommer. En del av grannarna kommer bli sura, fast det är klart, just dem har väl aldrig varit muntergökar.

Drömmer mardrömmar om att allt jag vill ha med inte får plats, att allt kommer att förstöras i någon form av katastrof. Att jag har försäkrat för litet värde-the list goes on and on...

Samtidigt skall all familjelogistik funka som vanligt, en omöjlig ekvation, tycks det, emellanåt.

Känslostormande berg- och dalbana pågår för samtliga inblandade, därav lite svalt på bloggfronten.

Det ÄR ju så kul och spännande att göra denna resa, men man jag måste nog genom ett par storm-ögon först.

Igår gick jag förbi en syrén som försiktigt börjat blomma, skall jag lämna min fina barndomsstad och lämna all svensk trygghet bakom mig?!

Synd att man inte kan bifoga doft! Blid lånad av skonahem.com

Lördagsentrécote för mamma.

Lördagens aktiviteter tog plötsligt en mer dramatisk vändning än önskat.
Sönerna är som tur är inte pollenallergiska, utan vistades ute i det fantastiska sommarvädret, medan en annan satt inne och försökte att inte tänka på att halsens andningspassage minskar och väsandet ökar.

Plötsligt ringer det på ytterdörren. Intensivt.
Minst öppnar. Inget tal hörs. Märkligt.
Tänker att jag måste gå till hallen och se vad som händer.

Möter minst. Minst går in i vårt sovrum och lägger sig i pappas säng med täcket upp till näsan?!

Fortsätter istället till entrén. Där står mellan, helt stum. Säger, efter en evighet, förlåt!

Jag fattar inget!

Mellan vänder sig om och jag ser en entrécote på baksidan av armbåge och underarm???!!! Förstår sedan att han har cyklat vält. Förlåtet kommer sig av att han vet att han har cyklat oförsiktigt, fast jag förmanat att han inte får det....

Jag tycker inte om sår, blod och dyligt, tittar inte på läkarserier eller 112 programtyper av denna anledning. MEN av någon anledning ställer hjärnan in sig på auto-mamma-pilot, vilket såhär i efterhand är fascinerande.

Mellan är lika stor som jag och är en bastant kille, så OM han svimmar, är för tung för mig att staga upp. Placerar honom i badkaret och pallar upp honom med handdukar. Hämtar choklad på mitt allra hemligaste ställe i huset, som han får allra först. Sedan tar jag itu med det som liknar en köttbit. Det är inte roligt, varken för honom eller mig! Tänker att detta behöver sys, men samtidigt vet jag att det är lördag eftermiddag och på stadens akutsjukhus är det 12 timmars kö....

Satt för hundra år sedan med äldst för att sy i huvudet. Han fick vänta så länge att den lagda bedövningen släppt. De sydde utan. Han var 7år.

Tar fram min plåster arsenal och inser att det här inte är tillräckligt stora kompresser. Tänker lappteknik och fixar. Äldst trycker ihop från ena hållet och jag från andra, samtidigt som jag tejpar. Jag får inte bort allt jord- och sanddamm, men vet att det kryper ut av sig självt, inom loppet av ett år. Eventuellt blir det lite av en tatuering i färgen under huden( fräckt med fartränder?).

Lördagen blir lite förskjuten i form av middagsgrillning och filmmys efter denna dramatik. Jag hör på natten att mellan gnäller i sömnen.

Söndagmorgon ser jag på utsidan av mitt lapptäcke att det är inte ett profsjobb. Jag är ju inte heller sjuksköterska, men jag var stentuff med mina mått mätt vid rengöringen. Vi åker till en närakut i grannkommun.

Det första sköterskan säger är: -Det här skulle varit sytt, varför kom ni inte igår? Nu är det för sent.

Det är väl typiskt att man jag tänker att; nä akuten kommer bara säga att: "Det där är väl inget. Ni får åka hem igen" och så känner man  (jag) sig som en sjåpig mamma som stört den upptagna sjukvården med trivialiteter.

Nåväl, sjukvården är fantastisk, när man väl kommer fram. De öppnade såret och gjorde rent det med en tandborste och Emblasalva. Jag blev lika svettig som sonen och det var nära jag fick en fraktur i min hand av handhållandet.

Lärdom av detta:  *Sonen har mer respekt för att ta det lugnt, inser att han har begränsningar.
                             *Något någonstans höll ett vakande öga på sonen, för han landade bra ändå.
                             *På äldre dar' klarar jag att fixa en entrécote, inte bara fel att få högre siffra i passet.

Inatt, mellan söndag och måndag har jag sovit 1,5 timma av all adrenalin som skulle till för att fixa detta uppdrag. Kunde både tänkt mig att rensa frysen och packa möbler. Tror jag skall ta en liten powernap.

Inga bilder på detta inlägg....
                           
                           

Pollenmedicin.

Vårvackert, nästan sommarlikt, utanför.
Inne sitter jag med sortering av det finliriga slaget och tittar längtansfullt ut.
Pollen finns ute, i extrem mängd.
Min kropp har bestämt sig för att bekämpa, dessa naturens, glädjesprittande löv, med astma.
Tidigare har det räckt med vanlig allergi av högsta magnitud, eller vad man nu mäter allergigrad av (?).

Kör fem olika medikamenter, hjälper hyfsat, men ett sånt meck...

Bästa medicinen och humörhöjaren, som fick mig ut, trots allt, var ett fynd i min chiffonje.

Ett presentkort har gäckat mig sedan 5 månader tillbaka och beslutade sig för att bli funnet idag och därför sprida lite konstlat solsken på min gnälliga varelse.

Näst sista rea dagen på stadens parfymeri, en halvtimma före stängningsdags, strök en ljusskygg gestalt iförd de mörkaste solglasögonen (inomhus) med siktet inställt på lindring i form av konsumtion!

Det är märkligt att man jag fortfarande kan dofta med en näsa som totalt ballat ur, men den funkar...

Eau de toiletten som jag köpte för mina lidandes skull har fel namn; den heter Acqua, men borde heta något med horisont eller liknande. För mig doftar det en blandning mellan salta vindar och sol, utan att bli solkrämsdoft, och var mötas de två rent visuellt om aftonen, just saying.

Doften gör mig glad och senare på kvällen hittade jag ut till dukat bord på altanen, åt grillat, premiärdrack rosé och tittade på horisonten, när solen fräste ned i havet. Bliss.

Bild: Cavalli

CPH with love.

Familjens påsklovspresent blev en resa söder över.
Till kontinenten.
Danmark.

Vi har en långvarig affär, jag och Köpenhamn! Sedan barnsben har jag älskat den storstadens puls.
Jag finner ständigt nya guldkorn i kända domäner, vilket är härligt. Mångfalden berikar alla sinnen och jag får ny input, ny energi. Har promenerat så mycket att en benhinneinflammation knackar på...

Så nära, så annorlunda, så underbart uppfriskande!

Tänkte under tre dagar inte på flytt, alls.

Amalienborg, ingen av kungligheterna var hemma, tyvärr.

Lite svårt att se guldtexten på skyltfönstret, YDE, som i yta, fiffigt...

Gråbrødretorv, alltid mysigt med sina uteserveringar.

Kongens have, anlades på 1600-talet som köksträdgård åt kungen, den plats yngste sonen gillade bäst, näst efter Den Blå Planeten.

Utsikt över Öresund, från Den Blå Planeten

Restaurangen Mother på Vesterbro bjöd på fantastisk italiensk mat.

Och allra sist, den lille havfrue från 1913, så ensam på sin sten.

Paus.

Min kommande strand:-)

I slutet av mars, 27 grader varmt, med intressant bok. Blev Barbapapa-rosa på en timmas sittande i sanden....

Flyga, urk.

Vaknar 2 timmar före utsatt uppstigning.

Ska flyga idag, gillar det inte. Jag är, som en läkare uttryckte det, anatomiskt defekt i näsans gångar, vilket resulterar i att det är extremt svårt att tryckutjämna. Det brukar ta tre dagar att få till hörseln igen.
Har en annan, inte helt bekväm erfarenhet, av en medpassagerare, som inte kunde låta sina drifter vänta, utan körde handtralla under sin filt (gå till toa, FFS). Nä, jag sa inget, blev så chockad. Har lite problem med att somna på planet efter det.

Väskan väger 22,5 kg. Handbagaget 10,5 och då har jag inte med några hygienartiklar och knappt några skor. Jag har med 4 varseljackor och 8 varsel t-shirts, till makens verkstadskillar i handbagaget. OM det skulle bli strul på vägen, så är jag bönan med varsel-outfit i storlek 2XL. Kom gärna och hälsa:-)

Ska titta på hus IRL, det är inte lätt att en (jag) kollar på nätets bilder och en annan (maken) skall vara på plats, när man skall på husvisning. Nu skall jag över pölen och vara på plats.

Mitt hus hade visning igår. Känns skumt att se att skåp öppnats och leksaker lekts med...

Tufft att lämna de tre sönerna! De och jag är ju inte vana vid att det är jag som åker, utan pappa.

Tweenie for women?

Skulle bryta mitt sorterande med trevligheter; ett frisörbesök. Likaså ett span på stan aka reka shopping.

Skulle köpa ett nagelack som jag tittat på lääänge, men gjorde en kovändning i fråga om färg och köpte inget!

Fyllde år för ett tag sedan, 44.

Nu till huvudbry: Är det en teen-wanna-be eller en lady man skall satsa på och vad heter läget mitt emellan?

Tidigare fanns ju  t ex definitionen barn och tonåring, men på senare år har tweenien dykt upp, som ett mycket bra begrepp.

Vad befinner man sig i för läge vid 44, ung i sinnet, inte lika ung utanpå, men fullt funktionsduglig?
Kvinna, javisst, men jag har inte lust att vara MILF, inte heller lady....twoman?

Funderar svårt på om det inte är dags att klippa av sig gymnasie-tjej håret i en mogen page?!

                    

                          

Ode till 14.

Min mellanpojk fyller 14 idag. Min kopia. Mina föräldrar har svårt att se skillnad på bilder av mig eller sonen, när vi är i samma ålder.

Mellanbarn, inte tillräckligt stor och inte tillräckligt liten, skapar sitt eget universum. Stark person, utan att ta direkt plats. Murbruket som håller stenar på plats, förmåga att anpassa sig.

Min mellersta pojke läser av, har en inre kompass som fungerar i alla lägen. En ridlärare sade en gång om honom att; "han har något särskilt, till och med hästarna känner det i hans händer".

Han har ett tufft yttre och är mjuk och fin som sammet inuti. En första presentation kan ge intryck av slarvighet och flams, men vad det funderas, värderas och analyseras under ytan!

Han älskar allt som är grönt och drömmer om en golden valp, det har han gjort i 10 år.

Han vill att hela familjen skall vara samlad, då mår han bäst. Han är lika stor som jag och vill gärna krypa upp i min famn, när vi ser på tv. Han älskar att skapa saker och laga mat. Gillar kläder och shopping och har redan en egen stil.

Redan som treåring, försvarade han sin storebror. Han hämtar gärna sin lillebror på fritids och guidar honom på bussen hem. Han tar gärna papparollen, när han inte är hemma. Han tar de största spindlarna och är rädd för vaccinationer. Han har börjat förstå att skolan är viktig och att inget kommer gratis.

Just nu åker rösten berg- och dalbana, humöret likaså. Han har alltid plats för skratt. Är en nattuggla, men morgonpigg också-gillar att ta siesta mitt på eftermiddagen.

Skulle varit född den 29 feb, då han behövde komma ut, men vi väntade till 1 mars för att han skulle få födelsedag varje år.

Grattis min goe.

Bild lånad från fyndiq

Gamling får godkänt.

Mitt hus är en äldre dam från starten av 1970-talet. Ja, konstigt nog känns det som en dame.

Två besiktningsmän gick loss i tre timmar, sågade, bankade och mätte.

Gamla Bettan har en del brister beroende på ålder, men var i fint-fint skick. Puh, vill ju inte sälja kassa grejer.

Jag fortsätter sortera och vaccupacka. Never ending story!

Unikt opersonlig.

Mitt kära hus skall säljas. I 10 år har vi bott på adressen. Det sätter sina spår. Mitt hem är personligt.
Till försäljning och visning skall man avpersonifiera sin bostad. Inte helt lätt. Visst; foton och tandborstar, men sedan då?!

Har vit-i-fierat alla badrum och sovrum. Har sandblästrat varenda bänkskiva och bord. Visat mitt unikum i minimalistiskt format, för det får inte bli för opersonligt heller....

Proffsfotograf kom. Babblade på om harmonier och kontraster.

Mäklare har gjort brochyr.

Det känns konstigt att se sitt hem i interiörmagasins format. Lite ledsamt.

Barnen tycker det ser fint ut och vill för allt i världen inte flytta, åtminstone inte idag, men ge dem snålblåst och duggregn, som bara västkust i Sverige kan ge och de ville flyttat i förrgår, precis som jag.

Mitt uterum, fotograferat av mig.

44.

Vaknade 10 minuter före väckarklockan idag. Funderade direkt på vad det var som var speciellt med dagen.

Vilken dag? Onsdag.
Var det någon av sönerna som skulle på utflykt? Nej.
Skulle jag på möte med någon mäklare? Nej.
Var det idag det var besiktning av huset? Nej, tror inte det.
Det är nog bara en vanlig onsdag. Allt är nog under kontroll...
Fast det känns som om jag glömt något.

Vände mig om och snoozade innan klockan började pipa, gött med lite extra sovmorgon.

Var det verkligen inte något idag?!
Äh, MEN, det är ju min födelsedag idag.
Suck, seniliteten har mig redan i sitt grepp, tydligen.

Presenterna kom till kvällen med rosor, rejält fruktfat, presentkort, kokbok, dvd film, turistbok om min kommande hemvist.

Akademibokhandeln

Drömmar om lin.

Födelsedagen hägrar.
Jag ser en hägring i form av klänning från Nygårdsanna.

Trolleriordning, tack.

Varför har jag inte tagit itu med vind, förråd och källare tidigare??!

Det är ju så härligt att kunna överblicka, när det är klart. Känslornas berg-och dalbana utspelas och många minnen, men jag kan ju inte spara allt. Skulle flytten över pölen inte bli av av någon outgrundlig anledning, så behöver jag rensa ut i allt ändå, förr eller senare.

Om tre dagar kommer de första mäklarna för värdering av huset....

Önskar jag kunde få en quick fix à là Ikea s reklamsnutt.

Wellpapp, plast och damm.

Mitt hem är kaos.
Det går inte att ta ett rum i taget, de hänger ihop.
Jag sorterar mitt och min familjs liv.
Strukturerar och funderar.
Säljer löpband, 12 par skridskor, bil, spishäll, the list goes on.
Drömmer mardrömmar om vad som kan gå fel, drömmer fantastiska, vackra scenarion om framtid.

Min wellpapp är inte så fantasifull!

Dagens soundtrack.

Idag har varit en tuff dag. Det yrket jag arbetat med de senaste 19 åren har jag avslutat med hjälp av detta mantrat. Orkar inte mer idag, men imorgon är en annan dag...

Blåbärsbonde.

Maken kollar bostad i Florida. Vi andra kollar på nätet. Udda är att man aldrig verkar visa en planlösning över bostäder, bara foton med vidvinkel, så rummen får en besynnerlig form.

Svårt att hitta något som tilltalar oss alla!

Ett hus är väldisponerat och tillräckligt stort, men är en bondgårdsfastighet med blåbärsåkrar, kossor och höns. Och anställdas bostäder...

Är INTE redo att bli farmare, men huset är fint, eller hur.

Slow movie.

Har varit på bio. Gillar nu för tiden låångsam film, även om en del trailers verkade kul. Å andra sidan kan ju vilken film som helst bli kul i en trailer...

I en av trailerna ställdes genusperspektivet på sin spets! Motsvarigheten till "en man med hår på bröstet" blev "en flicka med hår på fittan", ska man skratta eller gråta åt den?

Jag såg Philomena. Handlar om en kvinna som tvingas adoptera bort sitt barn och hennes jakt på att hitta sonen igen. Filmen bjöd på en hel del att fundera på och jag skulle verkligen rekommendera den OM man inte har något emot långsam film.

Skulle vilja se 12 years a slave nästa gång, Brad Pitt skall visst vara med i den, men den är allt annat än lugn!

Ja, se där, nu fick jag med två könsord i samma inlägg, som skulle handla om lugn feel-good film, jösses, var skall det sluta?

HEN